runrunrunrunrun

ein paus von der alltag

så många färger och jag kommer aldrig lyckas komma undan för sanningen

gav just min önskelista till min far och jag önskar mig skor, pengar, emmabodabiljett, pengar,

läser och funderar på livet. hur fan ska jag göra med gymnasiet?

jag älskar atmosphere och trots att jag har stukat min tumme så är jag rätt nöjd.
blev vald till en av luciakandidaterna i min klass hähä, jaja, men ändå. känns bra.
dock så är min dator konstigt och allt blir utbrett men det är faktiskt också helt okej.
men bara för att jag och charlottsing åker till malmö idag. då är allting helt okej.
puss.

 

Det slog mig förra veckan, när jag bröt ihop pågrund av stress och fastnade i mitt huvud, att osunda tankar så lätt tar över och styr oss mot en svacka av mörker. Vi som har så mycket, så mycket bra, så mycket att längta efter. Men vi är rädda att missa något. Att missa en del av livet som man bara inte får skippa. En del som behövs för att hålla ihop sömmar av spindelväv och rädslan får oss att stanna inne med nerdragna persienner för stressen och paniken över snedsteg och misstag slår för att döda. Men vi låter den. Vi låter den vinna över oss och vi ger upp utan kamp genom att låta andra bestämma hur det ska vara. Vi väljer, kanske inte medvetet, att följa andras mönster och vi tar andras sätt att tänka och gör till våra egna för det är inte längre okej att bara tycka, det måste finnas någon att stötta sig mot, att gömma sig bakom. Jag funderade lite runt ämnet och kunde inte släppa hur dåligt vi mår. Vi är fastlimmade i vår deprimerade livsstil samtidigt som vi har allt man önska och begära. Vi lever i en värld av varor där vi bara vill ha och ska ha medans det finns så många andra som skulle göra vad som helst för att bara få tag i och ha råd med det nödvändigaste. Jag känner mig så skyldig när jag tänker efter, jag kan bryta ihop pågrund av det mesta; när jag inte har någonting att ha på mig, när jag känner mig ful, när jag inte lyckas i mitt privatliv och när pressen över betygen och att välja rätt gymnasium väller över mig likt en lavin i vårskedet och jag skäms. Jag går liksom och oroar mig över vilken skola jag vill gå på medans andra inte har någon möjlighet till utbildning. Jag har ett val. Vi har alla ett val och vi hatar det.

 

Jag läste en tjejs blogg häromdagen och insåg att styrka definierar vilka vi är. Vi skyltar med allt vi gått igenom för det är en trend och att visa sig stark men samtidigt få bekräftat av andra att det man har blivit utsatt för är tragiskt och att folk tror på en och är stolta över vad man har åstadkommit är en drog som snabbt och lätt tar över en del av sinnet. Det borde vara så enkelt att släppa taget och bli det som vi var från början – ensamma. Precis som det borde vara. Ensamma och starka och starka och ensamma och varför ser de fattiga och utstötta det som en naturlig sak att vara stark medans vi i-landsmänniskor ältar oss i olycka och inte klarar att ta minsta steg utan att hålla någon i handen? Rädslan för omvärlden som hugger oss i nacken är det som är felet. Oron för tiden som rinner likt sand mellan våra fingrar är det som kommer krossa vår värdighet. Skräcken i att låta någon se alla fel och brister och komma riktigt nära inpå är mörkret som kommer omfamna oss i slutet och hade jag haft ett val skulle jag inte vilja välja alls för jag klarar inte av konsekvenserna.

well it's been a long time, long timenow. Since I've seen you smile.